1853-1922 British Leighton was the son of the artist Charles Blair Leighton. He was educated at University College School, before becoming a student at the Royal Academy Schools. He married Katherine Nash in 1885 and they went on to have a son and daughter. He exhibited annually at the Royal Academy from 1878 to 1920. Leighton was a fastidious craftsman, producing highly-finished, decorative pictures. It would appear that he left no diaries, and though he exhibited at the Royal Academy for over forty years, he was never an Academician or an Associate.  Related Paintings of Edmund Blair Leighton :. | The Prisoner | Olivia | In time of Peril | Call to Arms | 'Till Death Do Us Part' |
Related Artists:
Karl Ferdinand Wimar
(also known as Charles Wimar and Carl Wimar) (1828-1862), was a German-American painter who concentrated on Native Americans in the West and the great herds of buffalo. He is known for an early painting of a colonial incident: his The Abduction of Boone's Daughter by the Indians (1855-1856), a depiction of the 1776 capture near Boonesborough, Kentucky of Jemima Boone and two other girls by a Cherokee-Shawnee raiding party.
Hendrick Goltzius
1558-1617 Dutch Hendrik Goltzius (1558 - January 1, 1617), Dutch printmaker, draftsman, and painter, was born at Millebrecht, in the duchy of Julich. He was the leading Dutch engraver of the early Baroque period, noted for his sophisticated technique. After studying painting on glass for some years under his father, he was taught the use of the burin by Dirk Volkertszoon Coornhert, a Dutch engraver of mediocre attainment, whom he soon surpassed, but who retained his services for his own advantage. He was also employed by Philip Galle to engrave a set of prints of the history of Lucretia. At the age of 21 he married a widow somewhat advanced in years, whose money enabled him to establish at Haarlem an independent business; but his unpleasant relations with her so affected his health that he found it advisable in 1590 to make a tour through Germany to Italy, where he acquired an intense admiration for the works of Michelangelo, which led him to emulate that master in the grotesqueness and extravagance of his designs. He returned to Haarlem considerably improved in health, and laboured there at his art till his death. Goltzius' painting Lot and his daughters (Rijksmuseum Amsterdam) shows Lot being seduced by his two daughters. Sodom and Gomorrah are shown burning in the background, with Lot's wife who had turned into a pillar of salt, in front.Goltzius ought not to be judged chiefly by the works he valued most, his eccentric imitations of Michelangelo. His portraits, though mostly miniatures, are masterpieces of their kind, both on account of their exquisite finish, and as fine studies of individual character. Of his larger heads, the life-size portrait of himself is probably the most striking example. His masterpieces, so called from their being attempts to imitate the style of the old masters, have perhaps been overpraised. Goltzius brought to an unprecedented level the use of the "swelling line", where the burin is manipulated to make lines thicker or thinner to create a tonal effect from a distance. He also was a pioneer of "dot and lozenge" technique, where dots are placed in the middle of lozenge shaped spaces created by cross-hatching to further refine tonal shading. A self portraitHollstein credits 388 prints to him, with a further 574 by other printmakers after his designs. In his command of the burin Goltzius is said to rival that of Durer's; but his technical skill is not equally aided by higher artistic qualities. Even, however, his eccentricities and extravagances are greatly counterbalanced by the beauty and freedom of his execution. He made engravings of Bartholomeus Spranger's paintings, thus increasing the fame of the latter - and his own. Goltzius began painting at the age of forty-two; some of his paintings can be found in the imperial collection at Vienna. He also executed a few chiaroscuro woodcuts. He was the stepfather of engraver Jacob Matham.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.